Afrikansk rekordtillväxt ger få jobb

2012-05-21

Utland |  

De senaste tio åren, med undantag för krisåret 2009, har de afrikanska ekonomierna söder om Sahara vuxit med i genomsnitt fem procent per år. Så höga tillväxtsiffror så många år i rad har regionen aldrig haft tidigare. Men tillväxten har inte haft några tydliga effekter på sysselsättningen.

Ett par av världens tio snabbast växande länder finns i Afrika söder om Sahara, enligt Internationella valutafonden, IMF.

Peter Stein, fristående nationalekonom som har skrivit ett antal rapporter om Afrikas ekonomiska utveckling, pekar på att en rad ekonomiska och politiska faktorer gjorde att tillväxten började ta fart i början på 2000-talet.  Antalet konflikter i området hade minskat kraftigt jämfört med under 1990-talet, vilket gjorde att normal ekonomisk verksamhet kom igång och utländska investerare vågade sig till regionen. Samtidigt gjorde Kina, Indien och ett antal öst- och centraleuropeiska länder sitt intåg i världsekonomin. Effekten blev att efterfrågan på afrikanska råvaror som olja, naturgas, guld och platina började växa.

Efter att flera länder har kommit in i världsekonomin har Afrika också kunnat diversifiera sin handel.

Det gör att den ekonomiska riskbilden är mindre. Afrika är inte längre lika beroende av de ekonomiska upp- och nedgångarna i en del av världen, säger Peter Stein.

Även om tillväxten mattades av något klarade länderna söder om Sahara krisen i världsekonomin 2009 bättre än många andra länder.

Ytterligare en förklaring som Peter Stein lyfter fram till att ekonomierna i södra Afrika började växa för drygt tio år sedan är att den tekniska utvecklingen då hade nått fram till kontinenten i större utsträckning

– I Afrika finns i dag 600 miljoner mobil-abonnemang. Det är fler än i USA. I Kenya har en mjukvara tagits fram så att befolkningen kan sköta sina finansiella transaktioner via mobiltelefoni.

Peter Stein berättar att tillväxtsiffran fem procent ger en hygglig bild av utvecklingen i södra Afrika. I verkligheten har tillväxten möjligen varit ännu högre eftersom en stor del av produktionen i många afrikanska länder sker inom den informella ekonomin, vilket innebär att verksamheten varken registreras, beskattas eller tas med vid beräkningen av BNP.

Enligt Peter Stein är Östafrika, med länder som Kenya, Rwanda, Etiopien och Moçambique, den del av Afrika som i dag växer snabbast, trots att det är den del av regionen som relativt sett är mest råvarufattigt. Förklaringarna till utvecklingen uppges vara flera.

– Länderna försöker skapa en gemensam ekonomisk marknad som gör att varor och tjänster kan förflyttas över nationsgränserna. Det främjar både handel och tillväxt.

Flera av länderna har också fått igång jordbruksproduktionen. Dessutom har de fått hjälp med skuldavskrivningar, vilket har gjort att utlandsskulderna är mindre.

– Intäkterna behöver inte användas till att betala räntor och amorteringar på statsskulden utan kan användas till investeringar i till exempel utbildning och infrastruktur. Rättsskyddet för utländska investeringar har också förbättrats.

Men hittills har tillväxten inte påverkat sysselsättningen i någon större utsträckning. Direktinvesteringarna i gruvor och annan råvaruintensiv verksamhet som till exempel utvinning av olja och naturgas är kapitalintensiva.

– Den direkta sysselsättningseffekten blir inte så stor. Den indirekta sysselsättningseffekten kan däremot bli större om man använder intäkter från råvaruexport till att främja inhemsk företagsamhet i arbetskraftsintensiv verksamhet. Det görs. Men det behövs mer av det för att få en riktig skjuts på sysselsättningen, säger Peter Stein.

Den svenska gruvnäringen expanderar också. Här är efterfrågan stor på arbetskraft. Vilken är skillnaden jämfört med i södra Afrika?

– Det finns en stor efterfrågan i Afrika också. Men utbildningsväsendet är
mycket eftersatt. I många afrikanska länder är läskunnigheten fortfarande liten. Det gör att en hel del utländsk arbetskraft måste anställas för att sköta arbetet med moderna teknologier, säger Peter Stein.

Det finns i dag ingen tillförlitlig statistik över arbetslösheten i Afrika. Enligt Lennart Wohlgemuth, gästforskare vid Centrum för Afrikastudier vid Göteborgs universitet, är det omöjligt att veta vidden av arbetslösheten eftersom många som inte får jobb i den formella ekonomin söker sig till den informella sektorn för att klara försörjningen. Det är inte heller självklart att en person som försörjer sig genom att jobba inom den informella sektorn ska betraktas som arbetslös.

Lennart Wohlgemuth pekar också på att det inte är riskfritt att försöka integrera den informella sektorn med den formella.

– Så fort man börjar röra i den informella sektorn gör man den formell och då gäller andra regler. De som blir del av den formella sektorn ska börja betala skatt och följa andra regler. Då slås ofta små företag som har mycket små resurser ihjäl.  De blir inte konkurrenskraftiga längre. Det man bör göra är att få den formella sektorn att anställa fler människor. Då kan den dra in folk från den informella.

Ekonomen Peter Stein tar upp flera nackdelar med att en stor del av befolkningen är sysselsatt inom den informella ekonomin.

– Det finns fabriker och andra verksamheter inom den informella sektorn som inte betalar skatt. Det offentliga går därmed miste om skattemedel.

Ett annat problem, som han nämner, är att den som driver en rörelse inom den informella ekonomin inte kan få banklån för att bygga ut sitt företag.

– Eftersom tillgångarna inte är registrerade går de inte att använda som säkerhet. Det finns därför en övre gräns för hur mycket en informell ekonomi kan expandera.

Enlig Fantu Cheru, forskare på Nordiska Afrikainstitutet, uppgår den informella ekonomin till mellan 45 och 60 procent beroende på vilket land i Afrika söder om Sahara man talar om. All slags verksamhet, alltifrån tjänstenäringar till tillverkning, går att hitta inom sektorn som antas växa.

– Det är i den informella ekonomin man hittar de riktiga entreprenörerna. Det är där den verkliga dynamiken och kreativiteten finns. Att den här stora sektorn inte ingår i den formella ekonomin hämmar en strukturell förändring av ekonomin. Men politiken har aldrig varit utformad för att utnyttja den potential som finns här. Fokus har istället legat på en liten del av ekonomin, exportmarknaderna.

För att minska den informella sektorn talar Peter Stein om vikten av att regelverk skapas som gynnar företagande och handel.

– Det handlar om skapa ett rättssystem som folk litar på så att de vågar göra långsiktiga investeringar och ingå kontrakt med varandra.

Den nuvarande skuldkrisen i Europa slår, enligt Peter Stein, mot Afrika på olika sätt. Efterfrågan på afrikansk export minskar och turisterna från Europa blir färre. Dessutom leder krisen till ett minskande investeringskapital i Europa, vilket i sin tur leder till färre direktinvesteringar i Afrika.

Men enligt IMF:s senaste konjunkturprognos från i slutet av april väntas Afrika söder om Sahara ändå växa med över fem procent i år. Södra Afrika är därmed världens näst snabbast växande region efter de asiatiska tillväxtmarknaderna. Peter Stein nämner tre skäl till att tillväxtförutsättningarna framöver är goda.

– Efterfrågan på afrikanska råvaror fortsätter att vara hög och världsmarknadspriset på olja är fortsatt högt på grund av oroligheterna runt Persiska viken. Många afrikanska länder har fått bättre ordning på sin jordbruksproduktion. Handeln mellan afrikanska länder fortsätter att öka tack vare den snabba tillväxten de senaste tio åren. Det gör att den ekonomiska utvecklingen kan hållas uppe även om det sviktar i omvärlden.

Men han höjer ändå ett varningens finger.

– Skulle det gå betydligt sämre i omvärlden än vad man har trott, och det kan man inte utesluta, kommer effekterna bli kännbara även för Afrika. Och Afrika behöver ännu högre tillväxttakt än vad de har i dag för att utvecklas och ta igen 40 dåliga år, säger Peter Stein och tillägger att en stor utmaning för afrikanska länder är att diversifiera sina ekonomier bort från ett ensidigt råvaruberoende och samtidigt att få produktivitet inom jordbruket.