Förbryllade ekonomer söker svar

2010-05-12

Ekonomi & analys |  

De ekonomiska indikatorerna förbryllar och verkligheten ser inte ut som kartan – eller är det statistiken det är fel på? Sambandet mellan sysselsättningen och tillväxten verkar inte följa gamla mönster och sysselsättningen borde vara lägre.

Prognosläget är kärvt. Det tvingas statliga Konjunkturinstitutets chef Mats Dillén att konstatera. Sambandet mellan vad som händer på arbetsmarknaden och i ekonomin när ekonomin växer eller krymper ser inte längre ut som det brukar och det vållar huvudbry.

– Nu ser vi tecken på att de historiska mönstren bryts och eftersom prognoser bygger på vad som hänt historiskt är det förstås ett problem. För oss finns det många stenar att vända på nu, säger Mats Dillén.

Traditionellt har arbetsmarknaden och konjunkturen följt varandra på ett förutsägbart sätt. När konjunkturen faller är det vanliga att företagen inledningsvis behåller personalen och drar ned på produktionen. Antalet arbetade timmar faller därför inte lika mycket som produktionen och produktiviteten går då ned. Först i ett senare skede blir personalen av med jobbet. När konjunkturen vänder uppåt igen utnyttjar företagen den personal de redan har mer effektivt. Samma antal anställda producerar mer och produktiviteten stiger. Först därefter kommer sysselsättningen.

– Det här är det normala förloppet men så har det inte sett ut under senare år. Arbetsmarknaden har helt enkelt klarat sig bättre än väntat, menar Mats Dillén.

Han jämför det som hänt med sysselsättningen efter finanskrisen med det som hände under 1990-talskrisen. Då föll BNP lika mycket som enbart under fjolåret – med närmare 5 procent. Effekterna på sysselsättningen var stora och andelen sysselsatta föll med mellan 10 och 15 procent. I spåret av finanskrisen har sysselsättningen däremot inte rasat på samma sätt. Sysselsättningen väntas nu minska med betydligt mer blygsamma 2 till 3 procent.

– Företagen har agerat väldigt annorlunda i den här nedgången. Det är en jättestor skillnad, säger Mats Dillén.

Tord Strannefors, prognoschef på Arbetsförmedlingen, tycker dock inte att det är så konstigt att sysselsättningen faller mindre nu. Finanskrisen drabbade en sektor, industrin, hårt. Andra sektorer hade en mer normal konjunkturnedgång, påpekar han.

Även på Riksbanken har några ekonomer i en studie konstaterat att arbetsmarknaden och konjunkturen inte följer varandra på samma sätt som tidigare. Sambandet har blivit svagare och det krävs nu en större förändring i tillväxten för att det ska hända något på arbetsmarknadsfronten.

– Det är klart att det hade varit bättre om det inte krävdes en högre tillväxt än tidigare för att arbetslösheten ska minska, säger Kent Friberg, ekonom på Riksbanken och en av författarna till studien. Men det finns också en annan sida av myntet, en positiv. Vid en konjunkturnedgång ökar inte arbetslösheten lika mycket.

Varför sambandet ser annorlunda ut i dag besvarar inte Riksbankens studie, men Kent Friberg listar några tänkbara orsaker till att arbetsmarknaden reagerar trögare. Företagens agerande kan ha att göra med svårigheter att få tag på rätt folk, tron att efterfrågefallet i krisens spår är tillfälligt, oro för pensionsavgångar och dessutom kostnader för företagen förknippade med arbetsrättslagstiftning. Även lägre arbetsgivaravgifter kan påverka företagens benägenhet att behålla personal vid nedgångar i ekonomin.

Men om företagen i krisens spår behöll mer personal än vanligt så borde inte sysselsättningen börja öka redan nu som Statistiska Centralbyråns arbetskraftsundersökning för februari visar.

– Nu har arbetsmarknaden börjat kvickna till innan vi egentligen ser positiva tecken i ekonomin. I stället för att vi har vad man brukar kalla för ”jobless growth”, tillväxt utan jobb, så har vi jobb utan tillväxt, konstaterar Mats Dillén och kallar det för något av ett mysterium.

Men det kanske inte är ett mysterium. Det kan också vara fel på den ekonomiska statistiken, påpekar Tord Strannefors. Han tror till exempel inte på tillväxtsiffrorna för det fjärde kvartalet 2009.

Tord Strannefors påpekar att företagen rapporterar att det ljusnar och platsannonserna ökar. Samtidigt rapporterar SCB att BNP under det fjärde kvartalet 2009 sjönk med 1,5 procent jämfört med samma period året innan. Även jämfört med kvartalet före sjönk BNP – med 0,6 procent. Orimliga siffror, enligt Tord Strannefors, som skulle bli högst förvånad om de inte revideras.

– Att vi skulle se en stillastående produktion ett år efter att vi börjat få positiva signaler är helt osannolikt. Ska det vara någon logik i det här så måste BNP-siffran upp.

– Det brukar vara statistiken det är fel på, inte verkligheten, säger Tord Strannefors.

Att sysselsättningen ökar nu är inte heller i linje med det mönster som Riksbanken skattat för de senaste åren.

– De sista siffrorna i vår skattning sticker ut, konstaterar Kent Friberg som även han är fundersam över den sista tillväxtsiffran för 2009.

Även produktiviteten som har sjunkit tre år i rad får Mats Dillén på Konjunkturinstitutet att förundras.

– Vi har gått tillbaka till 1950-talet och bara hittat ett år – 1977 – då produktiviteten föll och då möjligtvis med en tiondel. Nu har nivån fallit med sex, sju procent.

Teorier om vad som händer finns. Förklaringarna handlar om att krisen inte har slagit lika hårt i alla branscher och att branscher med högre produktivitet har klarat sig sämre. Det råder helt enkelt olika konjunkturfaser i olika delar av den svenska ekonomin. Exempelvis har det gått sämre för industrin och bättre för handeln.

– Branscher med relativt sett få anställda och mycket kapital har klarat sig sämre och mer sysselsättningsintensiva branscher har klarat sig bättre. Det här är bara en hypotes som vi haft lite svårt att belägga men vi söker sådana här samband, säger Mats Dillén.

Men produktiviteten började falla redan före krisen och Mats Dillén tvingas konstatera att även när det gäller produktiviteten saknas ännu svar på vad som händer.

Även Tord Strannefors ställer sig frågande till varför produktiviteten har sjunkit tre år i rad.

– Det här är unikt och svårförklarat, men konstigast är ändå att sysselsättningen tar fart redan nu.

Robert Bergqvist, chefekonom på SEB, har också reagerat på att de ekonomiska mönstren svajar. Han håller med om att arbetsmarknaden har klarat sig bättre än förväntat och lägger till en ny förklaring: kreditexpansionen som ledde fram till finanskrisen. Den höll både företagen och sysselsättningen under armarna. Nu är däremot läget ett helt annat och någon tillväxt driven av billiga krediter kommer inte tillbaka.

– Även om vi får en hygglig tillväxt i Sverige tror jag att det blir svårt att få ned arbetslösheten. Den globala konkurrensen blir också tuffare nu utan den goda tillgången på billiga krediter, säger Robert Bergqvist.

Globaliseringen borde också sätta djupare spår i centralbankernas agerande, påpekar Robert Bergqvist. Han menar att centralbanker tar för lätt på migrationen när de studerar hur det ser ut med lediga resurser i ekonomin och att prognosmakare måste börja ställa sig frågan: vad är egentligen den svenska arbetsmarknaden?

– Både människor och produktion flyttar över gränser men det har inte satt spår i hur centralbankerna ser på ”out put-gapet”. Det betyder att de kan missbedöma ekonomin.

Även om Mats Dillén på Konjunkturinstitutet tycker att prognosläget är svårare än vanligt anser han att man kan lita på Konjunkturinstitutets prognoser för de kommande åren. Men han påpekar att de kanske blir mer osäkra än vanligt.

Tord Strannefors på Arbetsförmedlingen är dock skeptisk.

– Om inte tillväxtsiffrorna revideras är det många som får fundera rejält över sambandet mellan arbetsmarknaden och tillväxten, säger han.